en tanke från b1
Idag när jag vaknade hade jag sovit på armen hela natten. Solen brände i ögonen och tvshop var på tv (den hade stått på hela natten, jag är en riktig miljöbov). Hursomhelst, jag hade sovit på armen så länge att den inte bara somnat utan även tappat känseln helt och hållet! Och ajg kunde ine röra på den utan fick slänga den hit och dit med hjälp av kroppen... Sen kom blodet tillbaka till armen på några sekunder bara. Så himla obehagligt. Jaja. Det var inte det jag skulle skriva om, här kommer min tanke idag:
Jag låg där i min säng med min knasiga arm och tänkte lite på livet och allt som är svårt när man är jag. Minnesbilder från Knast och de diverse svartklubbar jag drack öl och rödvin på igår dök upp; Jag som dansar, en pojke med mörk lugg, vitt pulver... Dekadens. Mmmmm....Dekadennnnsssss......Ciggaretter. Och jag kände bara att jag inte liknar någon annan i hela världen. I min olycka, i mina svarta tankar och min svarta själ. Det finns verkligen ingen som tänker eller känner som jag. Förutom Lykke Li kanske. Hon skulle nog förstå mig. Ingen annan kan förstå mig även om alla försöker. It's a curse and a blessing så att säga, jag skulle aldrig vilja vara som de andra, min mittbena kommer alltid vara mest fashion, men samtidigt kommer jag alltid vara ensam i min jakt på värme, trygghet och den snyggaste second hand-klänningen. Nu ska jag lyssna på älsklingen Lykke Li och blanda det med Leonard Cohen. Skriva en dikt. Sen ska jag dricka vin till frukost. Ah....dekadens.....
